NYA BLOGGEN.

http://quecomo.blogg.se/ <- där har vi den. lite mindre mörker. lite mera bella. läsvärd.

... hejdå&tack.

nu är det så, att jag inte orkar den här bloggen. jag mår inte så bra av den. den har fått en liten ångeststämpel över sig, men det viktiga är att folk har fått veta - right?

dessutom måste jag tillägga att jag mår bra. så folk behöver inte oroa sig. jag fick en ångestattack någongång förra veckan, eller så var det veckan före det, men det blev inte så jättefarligt. jag minns inte så mycket från den.

men jag mår bättre nu. solen skiner mer, allt känns ljusare, bättre och enklare. jag har börjat lära känna mig själv mer, hur jag vill leva, och vad jag har för värderingar. det känns bra. allt känns bra, jag känner mig bra! en fantastisk känsla.

jag har människor jag vill tacka. så gör det lite här.

elin; tack för att du är min andra hälft. det sammanfattar allt tror jag. du vet hur sjukt mycket jag älskar dig.
joanna; jag vet att jag är född med taggarna utåt för det mesta. men du är världens bästa syster, jag kunde inte önskat mig en bättre.
kim; du har visat så jävla mycket stöd för mig, och jag uppskattar det så jävla mycket. du ska bara veta. jag saknar och älskar dig dig, kobran.
matilda; jag tackar gud, buddha eller vemfan som helst över att vi blev vänner. vet inte vad som skulle blivit av mig annars. vad är bella utan tilly? not much, ey?! jag älskar dig.
abbe; jag kommer knappt ihåg hur det kändes att inte ha dig i mitt liv, och jag vill inte komma ihåg det. tack för att du kom och gjorde det lättare att andas.
malin; du har alltid funnits där för mig, och jag vet att jag kan lita på dig. det betyder otroligt mycket, du är rent utav irreplaceble. jag finns här för dig med.

emma-stina, christian, kenny, hanna-velona = tack.

ni ska veta att jag hela tiden jobbar på mig själv, för att bli en bättre människa. jag kanske svänger lite konstigt hit och dit, men jag kommer hitta rätt någongång. jag tror faktiskt att jag är en bra bit på vägen. det tar sin tid, men jag har redan märkt förbättringar - och jag älskar det. och då menar jag inte i mitt utseende, jag menar i min personlighet.

när jag ändå håller på, kan jag förklara det här med bella och ella. folk tycker det är underligt, och jag förstår det. vem är jag?

jag är bella. jag vill bli kallad bella. bella är personen som jag mycket mer MIG än vad ella någonsin var. ella var rädd, ella var psykiskt rubbad och elak. hon visste inte vad hon ville, och knuffade hela tiden folk ifrån sig. ella var osäker, hatade sig själv mer än någonting annat och gjorde saker både fyskisk och psykiskt mot sig själv som man inte ska.

så nyåret till 2009 bestämde jag mig. jag kan inte vara den här falska, snea, underliga människan längre. jag började kalla mig bella. och bella är en person som vågar vara sig själv. jag... bella... älskar djur, är vegeterian och halvhippy. har konstiga idéer för sig, och tror på magi och mystiska varelser. bella är lite virrig, kommer med dumma ogenomtänka kommentarer ibland men är också hur snäll som helst. feströker, blandar ut vin med fanta och älskar att blanda klädstilar. hatar jeans, men älskar klänningar och skjortor. skulle gärna gå runt med en blomma bakom örat hela tiden.

bella är personen jag vill vara, och som är mer mig än vad fega ella någonsin kommer bli.

så kalla mig bella.

jag älskar er, tack så mycket. jag kommer starta en ny blogg, där jag kommer vara BELLA. både bra och dåliga dagar. men mest bra, förhoppningsvis.

tack.

love.

im dying to thank you all

jag har hört ifrån många, som skriver oerhört snälla saker. på msn, facebook eller sms.

jag vet att jag inte svarar. förlåt, men det är tillräckligt jobbigt att ta det på bloggen.

men jag ler av allt. tack så mycket, det betyder.

tyhujiko

jag känner mig så jävla ensam. jag vet att jag är påväg att få ett anfall.

det känns. men det blir bättre av att skriva. kanske slipper jag det.

vore bättre om jag inte vore ensam. eller om jag vågade ringa någon.

mörkt.

asdnfslkhgbdsk

såg skins. freddies avsnitt. känns som om jag blev sjukare. som om allt blev mer fel.

klarar det inte. panikpanikpanikpanikpanik.

nej.

i'll be back on my feets, i'll be doing allright

min mage gör ont. jag har ätit efter den där dieten typ, och jag är sjukt hungrig. men ska snart sova bort det, jag tänker inte äta. jag tänker följa den här dieten, jag tänker se om det fungerar, om jag blir smalare och finare.

för ja, jag tycker det är finare att vara smal.
ja, jag tycker att man borde försöka leva nyttigt så man blir smal.
ja, min värsta mardröm är att bli överviktig.

jag är inte pro-ana, även om jag flera gånger läst bloggar av såna som varit det, varit med på communitys och liknande. jag har velat bli en pro-ana - men insett att det bara är dumt. så mycket till hjärna har jag faktiskt. men jag har pendlat runt 60-65 kg länge. för ibland slutar jag bara äta, och då går jag ner flera kilon. jag vet inte varför jag inte äter, jag är bara inte hungrig. sen plötsligt börjar jag hetsäta, och går upp kilona igen. som om jag aldrig får någon balans.

men jag ska få balans nu. jag ska verkligen försöka lyckas.

för jag vill att någon ska se på mig beundrande. jag vill kunna se på personens ögon att han tycker att jag är så jävla fin. jag vill att han ska tigga efter min uppmärksamhet.
men mest av allt vill jag bara älska mig själv. för jag är helt klart min värsta kritiket. enligt mig själv, gör jag ingenting bra. jag är hemsk mot mig själv. jag vet det.
så jag vill bli smal, för att blidka mig själv. fucked up?

kanske vill jag bli smal för din skull också.
men det är dumt.

as if i'm becoming untouchable

snön fortsätter bara komma, det kan inte bara vara jag som får panik? jag mår alltid bättre under sommarhalvåret, all kyla och mörker gör så att jag kryper längre och längre in i mig själv.

jag vill ha sommar, jag vill ha värme, jag vill ha sol. jag vill kunna gå ut i bara klänning, känna varma sommarvindar som drar förbi mot huden och het asfalt under bara fötter. det känns så avlägset. det känns som om mina tankar bara kan fokusera på hur hemskt och jobbigt allt är just nu. det känns som om det här är förevigt. vintern som kom för att stanna.
men så känns det ju varje år. men jag vill bara att det ska försvinna.

jag vill gå in i mitt rum, släcka ner allt, och bara vänta tills sommaren kommer. gömma mig. men ändå, det känns bättre. jag mår bättre än för några veckor sedan. jag inbillar mig att det är bloggen, tatueringen och min egna vilja som kämpat tillbaka det där monstret inom mig.

men det är nog också människor runt omkring migs tjänst. den här helgen var bra. jag träffade massa underbara människor på fredagen, b.la. en gammal vän. det kändes bra. på lördagen umgicks jag med världens underbaraste kille, som jag egentligen knappt kände i början av det här året.

jag antar att jag gillar känslan av att ha vänner.
det är lättare att påminna sig om att man faktiskt inte är ensam, då allt tränger på.

jo

tryck på bilden. jag är lite rädd jag.

let's not be afraid

jag får panik ibland
för att jag tänker för mycket
för att även jag gör sådant ibland

tänker för mycket alltså
att man kan göra det
sådär så att tankarna trasslar in sig i varandra
som halsbanden på min vägg
trasslar

men nu ska vi inte vara rädda
inte bli rädda
inte fortsätta vara rädda
för det är ju bara tankar

fake plastic submarines

Jag skrev inte igår, jag hade ingen anledning riktigt. Igår var en fin och bra dag. Jag och syrran gick ut med Tuva på morgonen, sen drog vi till Hälla och shoppade lite! Blev ett par örhängen och en hatt för min del, sedan köpte vi ingredienser till guacamole och wok. Som min syster tillagade då jag var och tränade mina småkillar i basket, sen hem, äta woken (som var jättegod!) och sedan hetsade jag sönder då jag letade efter en streamer till Liverpool matchen.

Jag och Malin hittade en bra streamer. OCH LIVERPOOL VANN! Tack tack tack tack! Var så länge sedan som jag fick SE dem vinna, och nu vann dem med 3-1! De hade lite halvfart, men ja. Fortfarande! Vi är vidare i Euroleauge, känns bra. Dock bröt nog Skrtel tån igår, nooo! Min favoritback ju.
Aja, nevermind, VI VANN! JAG ÄR GLAD! OCH BENAYOUN SPELADE FRÅN START! Inget inhopp för Torres, men han var iallafall där och värmde upp.

Okej, idag var jag uppe typ halv 11 (nu får jag skärpa mig...) och gjorde gröt. Sitter och skriver här nu, men sedan måste jag verkligen städa och dammsuga källaren. För sen ska jag och syrran ut med Tuva igen, och sen ska vi iväg till Brödet&Fiskarna och Systembolaget! Jag vet inte om jag ska köpa något alltså, jag vet inte om jag ska med ut ikväll... men jag kommer antagligen gå med ut. Jag är partysugen, liksom. Men vad FAN ska man ha på sig då? Aja, sånt där löser sig alltid. Sedan ska vi åka och besöka gammelmormor och gammelmorfar, var ett tag jag såg dem så!

Förresten, fick ett brev med information från Europeiska bartenderkursen häromdagen... LYCKA! Nu är jag så pepp, och absolut livrädd. Perfekt!

Nästa vecka ska bli spännande också, för jag och Suss har ett litet experiment pågång! Som har med mig och dieter att göra, LOL! Men ja, ni får veta mer sen! Nu måste jag skynda mig alltså.

Jag mår helt okej nu. Det är bra! Tummen upp!

hippy hippy shakes

Godmorgon!

Idag är jag på väldigt bra humör. Jag var uppe klockan 10, satte igång en av mina favoritfilmer (Cocktail med Tom Cruise! Win!) och låg kvar i sängen, drack vatten och mös. Gick sedan upp, satte igång Beach Boys och gjorde havregrynsgröt till mig själv. Yummie! Nu sitter jag här, lyssnar på The Georgia Satellites och dricker tranbärjsjuice. Planen idag är att sedan ska jag träna lite styrka, sedan gå till Tuva (och givetvis gå ut med Tuva) och sedan gå hem och köra lite mer fys. Sen städa huset och sedan blir det plugg.

Idag kanske min syrra kommer hem också, hon pluggar ju i Uppsala och har varit i Rio de Janeiro i 2 veckor nyligen.... FUSK... men hoppas hon har med sig fina smycken iallafall.

Jag ser fram emot idag, det ser ljust ut.

snygging!

love.

everything deserves to live.

Om det är något jag är stolt över ändå, så är det att jag är vegeterian. Jag har alltid älskat djur hur mycket som helst, och aldrig förstått hur människor någonsin skulle kunna göra en annan levande försvarslös varelse så illa. Jag själv klarar knappt av att döda en spindel utan att få dåligt samvete. Helst släpper jag bara ut spindeln.

Grejen är att man får mycket skit som vegeterian. Jag förstår inte varför? Varför ska andra människor klaga över att JAG valt att inte äta kött? Det tvingar ju inte dem att ge upp köttet, eller hur? Jag klagar inte heller på att DEM äter kött, så vad ger dem rätten då att ge mig pikar?

Flera gånger har jag hört "är du vegeterian? men gud vad löjligt."
Vad är det för löjligt med det? Jag vill inte vara delaktig i hur dåligt människan behandlar djuren. Ni som har dåliga kommentarer om det, kan fan hålla käften.

Jag är vegeterian för att jag älskar djur.
För att jag är starkt emot djurplågeri och djurförsök.
För att jag tror på att alla förtjänar en chans till ett bra liv.

Jag skulle kunna äta kött från djur som blivit skjuta i skogen, fair. För då hade de chansen att komma undan, då har vi dödat djuret i avsikt för att äta det - precis som alla andra rovdjur. Men att låsa in t.ex. jävligt många hönor på en alldeles för liten yta så att de har ungefär ½ a4'a att röra på sig, och sedan mala ner vissa levande och hålla på... vad fan är det för stil?

Låt mig vara vegeterian. Låt mig älska det jag vill. Låt mig leva mitt liv som jag vill.
Ni kan hålla era kommentarer för er själva.

Jag dömmer inte er för att ni äter kött, så sluta döm mig för att jag valt bort det.

FÖRRESTEN.
läs pimpXprincess väldigt inspirerande blogg HÄR.

love.

och jag ångrar ingenting

Jag har fått styng av ångest ibland, över att jag startat den här bloggen och börjat skriva ut allt som pågår i mitt fuckade huvud. Rädd för att folk får veta det jag jobbat så hårt på i flera år för att dölja. Det har ju gått bra, alla har ju gått på det.

"Hon som är så glad, inte kan hon må dåligt."

Så tänker väl folk. Men oftast är det just folk man minst anar det, som mår som dåligast. Har ni tänkt på, att alla får en chock då någon tar självmord? Ingen kunde ana det. För att de gömde det så himla bra med ett leende. Jag ägde på det, jag spelade efter spelets alla regler.
Men jag tänker inte göra det längre.

Jag vill inte att dumma tankar och ångest ska sätta sig ivägen för min framtid. Det är det jag är så himla rädd för. Att jag ska få ångest över det här med London, och åka hem och bara lägga mig ner och dö. Inte kämpa mer. Även fast det varit min dröm i många år. Jag är rädd att det ska bli så jävla jobbigt att gå till bartenderskolan, för att jag ska vara så rädd för att vara sämst, värdelös och dålig.

Så jag bryter mot depressionens regler nu. Jag berättar, jag öppnar mig. Jag ångrar det inte. Folk har visat sitt stöd. Det värmer så jävla mycket, det känns skönt att veta att man inte är ensam. Att folk jag kanske inte trodde det om, sa till att dem var där för mig.

Tack.

love.

to me, fair friend, you never can be old
for as you were when first your eye I eyed,
such seems your beauty still.
- william shakespeare

blue skies.

idag lyser solen. idag känns det bra. jag vaknade på rätt sida, och är positiv till livet. jag har varit ute och gått, och ska nu städa köket och sen köra lite fys. sen ska jag låta dagen vara, och se vad som blir av den.

och skriva mer här. för just nu hinner jag inte, jag ska städa köket. som sagt.

livet är alltid värt att levas.

love.

romeo take me somewhere we can be alone

Det finns en sak jag tror på. Som enligt mig är det starkaste i hela världen. Kärlek.

Jag tror på att äkta kärlek, att man kan älska någon hela livet, och att man kan vara ment to be med någon. Kärlek kan ändra på vad som helst, det kan få den mörkaste jävla tiden att bli ljusare.

Jag vet att många inte tror på kärlek, och jag tycker det är synd. För är det något jag är övertygad om finns, så är det just det. Jag väntar på den ivrigt. För jag vet att den kommer komma, bara jag inte är desperat och letar sönder efter den. Jag tror den bara ... händer.

Jag har haft min share of heartbreak. Jag var kär i samma kille i sjukt många år, och det gick så mycket käpprätt åt helvete att det var inte ens kul. Man kan inte kalla honom svin, bara förvirrad och ung. Vi umgicks i omgångar under flera år, men nu så tänker jag aldrig på honom längre. Bryr mig inte. Klart att han alltid kommer vara något speciellt för mig, men jag får inte ont i hjärtat då jag tänker på honom eller något.

Men jag var kär i honom så länge, så det känns som om jag inte kan bli kär längre. Jag antar att jag ger honom skulden för det. För att jag inte vågar mer, efter alla gånger han verkligen krossade mig. Nu kanske det inte är så. Det är nog också på att mitt självförtroende är riktigt kasst, och att jag verkligen inte kan förstå hur någon skulle kunna gilla mig alls.
Kanske är det också lite hans fel.

Men jag tror att någon finns där ute ändå. Som kommer älska allt som är fel med mig.

you'll never walk alone

Jag är lite sur idag. Jag lovade bort mig själv i början av veckan att sitta i sekrieteriatet till damernas basketmatch, utan att tänka efter vilken tid och dag det egentligen var. Givetvis var det PRECIS samtidigt som Liverpools match mot Manchester City. En jävligt viktig match. Dem ligger före oss, och dem har inte förlorat en hemmamatch på länge, och vi MÅSTE vinna för att fortsätta kämpa om 4e platsen.

Visserligen känns det som om Liverpool spelar bättre då jag inte kollar. Har bevis på att det fan är sant, right Tilly? Men fortfarande. Jag vill ju se dem spela, mina små gullungar som gör mig så glad. För det är några av stunderna då jag känner mig riktigt nöjd och glad med livet, det är då jag ser mitt Liverpool FC spela. Darlings.

Men, jag drar på mig min LFChood, tar med mig min LFC halsduk och sätter mig i sekreteriatet på basketmatchen. De ska iallafall se vilket jävla lag jag tillhör minsann. Sedan ska jag hålla tummarna för att vi vinner. För att Gerrard ska vara den Captain Fantastic han egentligen är, för att Kuyt ska kämpa lika mycket som vanligt, för att Ngog ska visa att han kan fylla upp tomrummet nu då Torres är skadad och för att Reina ska fortsätta vara världens bästa och mest älskvärda målvakt.

Kom igen nu killar, vi tar det här. <3>PRIDE OF MERSEYSIDE!

jag saknar då de här två killarna var ostoppbara tillsammans.
bli frisk nu, älskade #9. (och börja spela som du brukade, #8 )

and you feel so low, that you can't feel nothing at all.

Jag hade kul igår. Det var jättekul, and I was on the top of the world. Om man ändå kunde stanna i det där lyckoruset. Stanna kvar bland de luddiga alkoholmolnen och bara finnas. Men det går inte. Det är i regel såhär. Har jag varit på toppen en kväll, så slits jag ner igen så fort jag lämnas ensam. Jag vet inte varför, så fort jag blir ensam med mina tankar så skiter sig allt. Jag känner mig så löjlig, så himla beroende av andra för att kunna kontrollera mitt humör någorlunda. Även fast det kanske inte alltid går. Ibland slår det till då jag är med andra också. Då blir jag väldigt frånvarande, tystlåten och försöker gömma mig.
Eller som Christian och John kallar det ... "roppad".
Jag skulle föredra att vara roppad, för att vara ärlig.

Jag köpte en bok för ett tag sedan, då jag verkligen bestämde mig för att nu jävlar ska jag ta mig ur den här förbannade skiten. Köpte den på Myrorna för 10 kronor. Den heter "Ut ur mörkret - En bok om depressioner". Den är jävligt bra faktiskt. Skönt att läsa om folk som klarat sig ur det, om folk som haft värre depression än mig. Om man ens kan säga att någon haft det värre än en annan.

I vilket fall som helst, så läste jag om vad Winston Churchill berättade om sin depression. Det är nog inte så många som vet om att han led utav det, men det gjorde han. Och han sa en sak som jag kände igen mig så läskigt mycket i:

"Jag tycker fortfarande inte om att stå vid kanten av en perrong när ett expresståg kör förbi. Helst vill jag stå långt från kanten, om möjligt med en pelare mellan mig och tåget. Jag tycker inte heller om att stå vid relingen till ett skepp och titta ner i vattnet. Ett ögonblicks handling, och allt vore slut."

Jag har tänkt sådär. Precis sådär. Jag TÄNKER fortfarande sådär. Och det är sjukt läskigt. Att stå vid bron hos mig, och stirra ner... och känna att jag verkligen vågar. Jag vågar hoppa, jag skulle vilja göra det. Samma sak med båtar, jag kan stirra ner på vattnet och undra hur det skulle kännas. Och med tåg, jag är livrädd för tåg.
Som sagt. Ett ögonblicks handling. Och allt vore över. Det skrämmer mig. Ofta skrämmer oftast bara känslan att jag verkligen vågar mig tillräckligt mycket för att nästan springa därifrån.
Jag vill ju inte dö.
Inte oftast.

Nu har jag en dejt med mitt täcke. Verkar som om jag inte kommer komma ut ur huset ikväll. Jag är rädd för de timmar som kommer.

so come on, come on, come on...

Tänkte kika in här för att säga att humöret svängde igen. Det känns bra nu, mycket bättre. Det kommer nog bli bra det här.

Puss, ska börja fixa mig nu. Jag hoppas att ni alla får en härlig kväll, jag ska fan ha det! Vi ses i dimman!

( Matilda, darling... ha kul i England <3>

ihf oiaghoaiygoaigi

Jag är så trött på det här. Jag var så pepp, så glad, såg fram emot den här kvällen så himla mycket. Och så pang säger det. Ingenting speciellt händer ens. På 10 sekunder har jag brytit ihop, och ligger storgråtandes under täcket. Varför? Vad fan hände?

Nu har jag ingen lust att gå ut längre. Jag har ingen lust att försöka göra mig fin. Jag har ingen lust med att vara fulast och fetast i sällskapet, att känna mig missanpassad. Jag orkar inte höra kommentarer. Dem kanske bara skämtar, men jag orkar inte ta det just nu. Det enda jag kan fokusera på nu, är hur mycket jag bara vill ligga under täcket och gömma mig från alla andra. Ligga och tänka på hur straffbart tjock jag är, hur grotesk jag ser ut.

Vet ni vad jag tänker på just nu?
Hur min mage korvar sig då jag sitter ner, hur mina lår trycks ut feta som fan mot stolen. Jag hatar det. Jag vill inte. Jag vill inte att folk ska kolla på mig, jag får panik bara jag tänker på det.

Ska återvända till mitt täcke, försöka gråta bort det här. Jag vill inte vara såhär mer.

Fan vad jag hatar mig själv just nu. Så jävla svag. FAN!

i was here, i was here, i was here.

Godmorgon. Typ.

Har lyssnat på låten jag skickade tidigare hela morgonen för att peppa mig inför dagen. Tack till allra finaste Malin för att skicka den till mig. Jag är väldigt beroende utav musik, om jag hittar en riktigt pepp och fin låt så kan jag ändra humör och bli glad, alternativt bli superdeppig om låten är väldigt fin.

Jag sitter och försöker skriva ihop brevet till Tobbe och Maria nu, där jag säger att jag måste sluta för att jag flyttar till London. Eller ja, nu skriver jag här för att försöka slippa skriva brevet - även fast ingen precis kommer göra det åt mig. Bra, verkligen. Vill ni se hur långt jag kommit?
"Hej!" <- allt.

Anyway, idag har jag bestämt mig för att det ska bli en bra dag. Jag får ju träffa flera människor jag inte träffat på ett alldeles för långt tag, så det ska bli superkul. Vi ska ut på krogen, och jag kan dansa bort bekymrena genom alkoholdimmor och neon. Det blir bra.

Men jag börjar må bättre. Jag gör det. Jag har varit nere nu i 1½ månad i streck, hade en liten uppdalning där runt julen efter att ha varit nere i en riktig jävla dal där runt november och börjar av december. Jag vet inte om jag kan beskriva hur det känns att vara sådär långt nere, om man inte upplevt det själv. Jag VET att jag inte är ensam, men då allt är sådär jävla mörkt ... då känns det som om man är helt jävla solo i världen. Som om ingen slåss med en, och det är nog det som är så jävla jobbigt.

En ny bekännelse kommer komma här. Jag kan få enorma panikångestattacker. Jag kan inte kontrollera mig. Jag skriker, gråter, förstör saker och slår mig själv. Det värsta är att man känner hur den kommer krypandes. Man känner hur tomheten börjar ta över, och hur man långsamt börjar tappa kontrollen. Sen blir det dimmigt, man vet inte vad man gör. Det är så jävla läskigt. Jag är inte mig själv, jag är någon annan. Dem håller på olika länge, dem där attackerna. Jag vet inte hur man ska stoppa dem, men jag minns en gång då jag fick en attack. Kanske två år sedan.

Då ringde Ronja mig, mitt under attacken. Och jag svarade. Jag minns inte mycket av vårt samtal, jag tror inte ens jag sa något. Jag bara grät. Och hon bara fortsatte säga "det kommer bli bra, det kommer bli bra". Och det var något jävligt lugnande med att veta att jag inte var ensam, trots att hon bara var en snäll röst genom telefonen. Det hjälpte som fan.

Jag försöker arbeta mot attackerna, men det är svårt. Oftast går det inte. Men de har kommit allt mer sällan nu med åren, det är något positivt thank god.

Nu ska jag skriva klart brevet. Hoppas alla får en toppen dag!

Pepplåt :) bra att lyssna på då man känner sig nere.

I WAS HERE - LADY ANTEBELLUM.

You will notice me
I'll be leavin' my mark, like initials carved in an old oak tree
you wait and see
maybe I'll write like Twain wrote
maybe I'll paint like Van Gough,
cure the common cold
i don't know but I'm ready to start cuz i know in my heart

I wanna do something that matters
say something different
something that sets the whole world on it's ear
i wanna do somethin better, with the time i've been given
and i wanna try to touch a few hearts in this life
and leave nothin less that something that says i was here

I will prove you wrong
if you think im all talk, your in for a shock
cuz this streams too strong, and before too long
maybe i'll compose symphonies
maybe i'll fight for world peace
cuz i know it's my destiny to leave more that a trace of myself in this
place

I wanna do something that matters
say something different
something that sets the whole world on it's ear
i wanna do somethin better, with the time i've been given
and i wanna try to touch a few hearts in this life
and leave nothin less that something that says i was here

And i know that i, i will do more than just pass through this life
i'll leave nothin less that somethin that says i was here, i was here, i
was here, i was here

Wanna do somethin that matters
somethin that says i was here
wanna do somethin that matters
somethin that says i was here, i was here

baby, we were born to run.

Vet ni vad jag alltid har velat vara?´

Modig.

Jag läser så mycket i böcker och i tidningar, om modiga människor. Då menar jag inte alltid folk som räddar andra ur brinnande hus eller liknande. Jag menar folk som vågar. Vågar att bara boka en biljett och dra, vågar att åka ensamma någonstans och lämna allt som betyder något bakom dem. Jag är rädd för att jag inte ska våga vara sån. Min värsta mardröm är att vara fast i Västerås hela livet. Men samtidigt är jag rädd för att lämna tryggheten och alla vänner här.

Men riktiga vänner förlorar man inte för att man byter land, eller hur?

Dessutom kommer jag våga. Hoppas jag. I april. Då gäller det. Då ska jag våga. Jag ska våga visa framfötterna, jag ska våga vara bra! För det ska jag vara. Jag ska bli den bästa bartendern. Jag ska gå ut med högsta betyg, jag ska få ett bra jobb i London, jag ska kunna imponera runt om i världen med mitt CV. Kunna åka överallt och få jobb. Jag ska vara bäst.

Bara vänta. I april. Då ska jag våga.

don't judge a thing until you know what's inside it.

Godmorgon!



Ja, jag har inte lyckats komma upp förrens nu. Jag vet att jag måste försöka få bättre sovvanor, men det är jävligt svårt. Jag har svårt för att gå och lägga mig tidigt, för att jag får ångest av tankarna på att behöva gå upp. Även om jag inte ska göra någonting speciellt dagen efter, visst är det stört? Riktigt jävla jobbigt, och jag vet at jag måste ta tag i det med någongång... Jag orkar inte ha ångest varje morgon heller, jag måste försöka komma ur det. Även om jag inte ska göra någonting, så slår ångesten till så fort jag vaknar. Den gör så att jag inte kan komma upp ur sängen, jag ligger kvar och hatar mig själv och livet intensivt istället.



Men det var värre förut, liksom. Då jag gick i skolan. Jag började gråta varje morgon, för att jag inte ville gå upp, inte ville gå ut och möta folk, inte ville leva. Ofta klarade jag att dra mig upp tillslut. Vilket gjorde att jag inte hann fixa mig, och såg ut som skit i skolan. Vilket gjorde att jag fick sämre självförtroende. Ond cirkel, någon?

Och även om det var värst i högstadiet, så slutade det inte i gymnasiet bara för att jag fick en bra klass. Min klass var underbar på gymnasiet, jag trivdes oftast och hade jättekul. Gjorde det att ångesten försvann på morgonen? Nej, den var kvar. Flera gånger kom jag inte på morgonlektionerna för att jag helt enkelt inte kunde ta mig upp ur sängen. Och ändå hade jag alltid så kul och trivdes när jag väl kom till skolan. Det verkade inte min kropp fatta då jag vaknade där av väckarklockan.



Det kanske låter skumt. Att inte kunna ta sig upp ur sängen. Men så var det. Jag KUNDE inte ibland. Det var för jobbigt, allt kändes för värdelöst och det kändes som om ingen jävel ändå inte skulle bry sig om jag kom eller inte.

Nu för tiden är det inte lika hemskt, men ibland så... ibland.



Så vad ska jag göra idag? Jo, jag ska nog snart dra över till Tuva, gå ut med henne lite. Så ska jag hata snön och att det vägrar sluta snöa också. Sedan är tanken att jag ska försöka träna lite, det gör alltid så att jag mår bättre med mig själv. Så det känns som en bra idé. Sen är frågan om jag vill spendera kvällen ensam eller inte ... återstår väl att se när vi närmar oss den.



Dessutom ... varför får jag ångest och panikkänslor över att jag måste skriva till Tuvas ägare att jag måste sluta den sista mars? För att jag flyttar till London? Jag vet ju att de är världens snällaste, så vad håller jag på med? Gaah...

if you cut me, i suppose i would bleed the colours of the evening stars.

Jag var nyss och tränade mitt lag, ett gäng småkillar födda 96/97. Dem gör mig glad som fan faktiskt, så jag älskar tisdagar och torsdagar just för att jag får träffa dem. Det kommer bli jobbigt att sluta träna dem då jag flyttar till London, jag riktigt känner hur stor saknaden kommer bli. Jag har tränar flera av dem i 3 år så... men jag vet att jag måste härifrån. Jag vill till London, jag har velat flytta dit sen jag gick i 7an. Jag älskar storstäder, älskar hur de lever hela tiden och hur det pulserar. Jag vill inte stanna i sömniga Hökåsen i hela mitt liv, vill inte stå still i Västerås.

I vilket fall som helst, påväg hem från träningen blev jag livrädd igen. Tänkte "vadfan har jag gjort!". Ville radera bloggen, och låtsas som ingenting. Men kolla, jag sitter här och skriver igen. Visst är jag lite stolt över mig själv över det allt. Men jag tänker aldrig tvinga mig till att skriva här, om det inte känns bra. Jag har för lätt för att få ångest över saker, och minsta saker kan göra att jag flyr från det - hur löjligt det än är.

Sitter just nu och lyssnar på Bow wow's låt Basketball. Känner hur det kliar i fingrarna, hur benen börjar pirra. Jag vill spela. Jag vill känna hur det känns att sätta en trea, höra nätet svischa runt läderbollen och glädjen efter skottet. Jag vill känna adrenalinet, ilskan och viljan. Jag saknar cuperna, träningarna och matcherna. Jag saknar allt. Jag saknar sporten så jävla mycket. Men jag kan inte spela, mitt lag finns inte längre. Västerås F90 är borta. Men det var en så bra tid vi hade tillsammans. Fan vad bra vi var. Vi var något speciellt.
Jag vet att jag kommer börja spela igen. Någongång, någonstans. Basket är en del av mig. Det enda jag varit bra i, men som jag lät de här tankarna, den här ångesten och min rädsla förstöra.
Men någongång...någonstans...

det här med att våga.

Ni anar inte hur rädd jag är då jag skriver det här. Hur mycket jag nog egentligen inte vill skicka det, inte vill att folk ska veta. Men samtidigt så kommer det att hjälpa mig, jag vet det. Jag tycker ändå inte om att prata med folk face-to-face, så det här med psykologer är inte riktigt min grej. Men jag älskar att skriva, så varför inte göra det? Och liksom, slå två flugor i en smäll, och samtidigt dela med mig till er. Sluta vara så himla sluten, sluta låtsas att allt alltid är så himla bra. Jag vill ju bli helt frisk, jag vill inte ha det såhär, så jag tänker söka hjälp tillslut. På det här sättet. Jag lovade mig själv det, att då jag tatuerade mig så skulle jag förklara just varför jag valde den texten. Det kommer jag göra också.

Den här bloggen ska vara ärlig. Inte som mina tidigare, där jag tog fram det bästa hela tiden. För så är det inte, ibland finns det absolut inget bra. Ibland är allt bara skit, och mörker. Jag ska vara ärlig här. Det blir lättare att leva, om man inte behöver låtsas. Jag hoppas att jag kommit tillräckligt långt med mig själv, för att jag ska orka/våga det. Jag vill inte att saker som jag inte kan göra något åt, ska förstöra min framtid. Det skulle kännas så jävla korkat. Men jag låter det göra nu, jag låter mina egna underliga tankar om mig själv och folk runt omkring förstöra så himla mycket. Jag litar inte på folk, men jag ska försöka göra det. Jag vill att folk ska börja förstå mig lite bättre, förstå varför jag ibland reagerar så underligt och varför jag skiftar så fort mellan humör.

Jag vill egentligen inte skicka det här meddelandet. Jag vill egentligen inte lägga ut den här bloggen på facebook. Egentligen vill jag att folk ska fortsätta tro att allt är solsken hela tiden. Men så är det inte. Och jag vet att den delen av mig som inte vill det här, är den rädda delen. Därför tänker jag vara modig nu, för första gången på riktigt, riktigt länge. Och trycka på publicera inlägg.