Jag hade kul igår. Det var jättekul, and I was on the top of the world. Om man ändå kunde stanna i det där lyckoruset. Stanna kvar bland de luddiga alkoholmolnen och bara finnas. Men det går inte. Det är i regel såhär. Har jag varit på toppen en kväll, så slits jag ner igen så fort jag lämnas ensam. Jag vet inte varför, så fort jag blir ensam med mina tankar så skiter sig allt. Jag känner mig så löjlig, så himla beroende av andra för att kunna kontrollera mitt humör någorlunda. Även fast det kanske inte alltid går. Ibland slår det till då jag är med andra också. Då blir jag väldigt frånvarande, tystlåten och försöker gömma mig.
Eller som Christian och John kallar det ... "roppad".
Jag skulle föredra att vara roppad, för att vara ärlig.
Jag köpte en bok för ett tag sedan, då jag verkligen bestämde mig för att nu jävlar ska jag ta mig ur den här förbannade skiten. Köpte den på Myrorna för 10 kronor. Den heter "Ut ur mörkret - En bok om depressioner". Den är jävligt bra faktiskt. Skönt att läsa om folk som klarat sig ur det, om folk som haft värre depression än mig. Om man ens kan säga att någon haft det värre än en annan.
I vilket fall som helst, så läste jag om vad Winston Churchill berättade om sin depression. Det är nog inte så många som vet om att han led utav det, men det gjorde han. Och han sa en sak som jag kände igen mig så läskigt mycket i:
"Jag tycker fortfarande inte om att stå vid kanten av en perrong när ett expresståg kör förbi. Helst vill jag stå långt från kanten, om möjligt med en pelare mellan mig och tåget. Jag tycker inte heller om att stå vid relingen till ett skepp och titta ner i vattnet. Ett ögonblicks handling, och allt vore slut."
Jag har tänkt sådär. Precis sådär. Jag TÄNKER fortfarande sådär. Och det är sjukt läskigt. Att stå vid bron hos mig, och stirra ner... och känna att jag verkligen vågar. Jag vågar hoppa, jag skulle vilja göra det. Samma sak med båtar, jag kan stirra ner på vattnet och undra hur det skulle kännas. Och med tåg, jag är livrädd för tåg.
Som sagt. Ett ögonblicks handling. Och allt vore över. Det skrämmer mig. Ofta skrämmer oftast bara känslan att jag verkligen vågar mig tillräckligt mycket för att nästan springa därifrån.
Jag vill ju inte dö.
Inte oftast.
Nu har jag en dejt med mitt täcke. Verkar som om jag inte kommer komma ut ur huset ikväll. Jag är rädd för de timmar som kommer.
Eller som Christian och John kallar det ... "roppad".
Jag skulle föredra att vara roppad, för att vara ärlig.
Jag köpte en bok för ett tag sedan, då jag verkligen bestämde mig för att nu jävlar ska jag ta mig ur den här förbannade skiten. Köpte den på Myrorna för 10 kronor. Den heter "Ut ur mörkret - En bok om depressioner". Den är jävligt bra faktiskt. Skönt att läsa om folk som klarat sig ur det, om folk som haft värre depression än mig. Om man ens kan säga att någon haft det värre än en annan.
I vilket fall som helst, så läste jag om vad Winston Churchill berättade om sin depression. Det är nog inte så många som vet om att han led utav det, men det gjorde han. Och han sa en sak som jag kände igen mig så läskigt mycket i:
"Jag tycker fortfarande inte om att stå vid kanten av en perrong när ett expresståg kör förbi. Helst vill jag stå långt från kanten, om möjligt med en pelare mellan mig och tåget. Jag tycker inte heller om att stå vid relingen till ett skepp och titta ner i vattnet. Ett ögonblicks handling, och allt vore slut."
Jag har tänkt sådär. Precis sådär. Jag TÄNKER fortfarande sådär. Och det är sjukt läskigt. Att stå vid bron hos mig, och stirra ner... och känna att jag verkligen vågar. Jag vågar hoppa, jag skulle vilja göra det. Samma sak med båtar, jag kan stirra ner på vattnet och undra hur det skulle kännas. Och med tåg, jag är livrädd för tåg.
Som sagt. Ett ögonblicks handling. Och allt vore över. Det skrämmer mig. Ofta skrämmer oftast bara känslan att jag verkligen vågar mig tillräckligt mycket för att nästan springa därifrån.
Jag vill ju inte dö.
Inte oftast.
Nu har jag en dejt med mitt täcke. Verkar som om jag inte kommer komma ut ur huset ikväll. Jag är rädd för de timmar som kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar