och jag ångrar ingenting

Jag har fått styng av ångest ibland, över att jag startat den här bloggen och börjat skriva ut allt som pågår i mitt fuckade huvud. Rädd för att folk får veta det jag jobbat så hårt på i flera år för att dölja. Det har ju gått bra, alla har ju gått på det.

"Hon som är så glad, inte kan hon må dåligt."

Så tänker väl folk. Men oftast är det just folk man minst anar det, som mår som dåligast. Har ni tänkt på, att alla får en chock då någon tar självmord? Ingen kunde ana det. För att de gömde det så himla bra med ett leende. Jag ägde på det, jag spelade efter spelets alla regler.
Men jag tänker inte göra det längre.

Jag vill inte att dumma tankar och ångest ska sätta sig ivägen för min framtid. Det är det jag är så himla rädd för. Att jag ska få ångest över det här med London, och åka hem och bara lägga mig ner och dö. Inte kämpa mer. Även fast det varit min dröm i många år. Jag är rädd att det ska bli så jävla jobbigt att gå till bartenderskolan, för att jag ska vara så rädd för att vara sämst, värdelös och dålig.

Så jag bryter mot depressionens regler nu. Jag berättar, jag öppnar mig. Jag ångrar det inte. Folk har visat sitt stöd. Det värmer så jävla mycket, det känns skönt att veta att man inte är ensam. Att folk jag kanske inte trodde det om, sa till att dem var där för mig.

Tack.