if you cut me, i suppose i would bleed the colours of the evening stars.

Jag var nyss och tränade mitt lag, ett gäng småkillar födda 96/97. Dem gör mig glad som fan faktiskt, så jag älskar tisdagar och torsdagar just för att jag får träffa dem. Det kommer bli jobbigt att sluta träna dem då jag flyttar till London, jag riktigt känner hur stor saknaden kommer bli. Jag har tränar flera av dem i 3 år så... men jag vet att jag måste härifrån. Jag vill till London, jag har velat flytta dit sen jag gick i 7an. Jag älskar storstäder, älskar hur de lever hela tiden och hur det pulserar. Jag vill inte stanna i sömniga Hökåsen i hela mitt liv, vill inte stå still i Västerås.

I vilket fall som helst, påväg hem från träningen blev jag livrädd igen. Tänkte "vadfan har jag gjort!". Ville radera bloggen, och låtsas som ingenting. Men kolla, jag sitter här och skriver igen. Visst är jag lite stolt över mig själv över det allt. Men jag tänker aldrig tvinga mig till att skriva här, om det inte känns bra. Jag har för lätt för att få ångest över saker, och minsta saker kan göra att jag flyr från det - hur löjligt det än är.

Sitter just nu och lyssnar på Bow wow's låt Basketball. Känner hur det kliar i fingrarna, hur benen börjar pirra. Jag vill spela. Jag vill känna hur det känns att sätta en trea, höra nätet svischa runt läderbollen och glädjen efter skottet. Jag vill känna adrenalinet, ilskan och viljan. Jag saknar cuperna, träningarna och matcherna. Jag saknar allt. Jag saknar sporten så jävla mycket. Men jag kan inte spela, mitt lag finns inte längre. Västerås F90 är borta. Men det var en så bra tid vi hade tillsammans. Fan vad bra vi var. Vi var något speciellt.
Jag vet att jag kommer börja spela igen. Någongång, någonstans. Basket är en del av mig. Det enda jag varit bra i, men som jag lät de här tankarna, den här ångesten och min rädsla förstöra.
Men någongång...någonstans...