det här med att våga.

Ni anar inte hur rädd jag är då jag skriver det här. Hur mycket jag nog egentligen inte vill skicka det, inte vill att folk ska veta. Men samtidigt så kommer det att hjälpa mig, jag vet det. Jag tycker ändå inte om att prata med folk face-to-face, så det här med psykologer är inte riktigt min grej. Men jag älskar att skriva, så varför inte göra det? Och liksom, slå två flugor i en smäll, och samtidigt dela med mig till er. Sluta vara så himla sluten, sluta låtsas att allt alltid är så himla bra. Jag vill ju bli helt frisk, jag vill inte ha det såhär, så jag tänker söka hjälp tillslut. På det här sättet. Jag lovade mig själv det, att då jag tatuerade mig så skulle jag förklara just varför jag valde den texten. Det kommer jag göra också.

Den här bloggen ska vara ärlig. Inte som mina tidigare, där jag tog fram det bästa hela tiden. För så är det inte, ibland finns det absolut inget bra. Ibland är allt bara skit, och mörker. Jag ska vara ärlig här. Det blir lättare att leva, om man inte behöver låtsas. Jag hoppas att jag kommit tillräckligt långt med mig själv, för att jag ska orka/våga det. Jag vill inte att saker som jag inte kan göra något åt, ska förstöra min framtid. Det skulle kännas så jävla korkat. Men jag låter det göra nu, jag låter mina egna underliga tankar om mig själv och folk runt omkring förstöra så himla mycket. Jag litar inte på folk, men jag ska försöka göra det. Jag vill att folk ska börja förstå mig lite bättre, förstå varför jag ibland reagerar så underligt och varför jag skiftar så fort mellan humör.

Jag vill egentligen inte skicka det här meddelandet. Jag vill egentligen inte lägga ut den här bloggen på facebook. Egentligen vill jag att folk ska fortsätta tro att allt är solsken hela tiden. Men så är det inte. Och jag vet att den delen av mig som inte vill det här, är den rädda delen. Därför tänker jag vara modig nu, för första gången på riktigt, riktigt länge. Och trycka på publicera inlägg.