i was here, i was here, i was here.

Godmorgon. Typ.

Har lyssnat på låten jag skickade tidigare hela morgonen för att peppa mig inför dagen. Tack till allra finaste Malin för att skicka den till mig. Jag är väldigt beroende utav musik, om jag hittar en riktigt pepp och fin låt så kan jag ändra humör och bli glad, alternativt bli superdeppig om låten är väldigt fin.

Jag sitter och försöker skriva ihop brevet till Tobbe och Maria nu, där jag säger att jag måste sluta för att jag flyttar till London. Eller ja, nu skriver jag här för att försöka slippa skriva brevet - även fast ingen precis kommer göra det åt mig. Bra, verkligen. Vill ni se hur långt jag kommit?
"Hej!" <- allt.

Anyway, idag har jag bestämt mig för att det ska bli en bra dag. Jag får ju träffa flera människor jag inte träffat på ett alldeles för långt tag, så det ska bli superkul. Vi ska ut på krogen, och jag kan dansa bort bekymrena genom alkoholdimmor och neon. Det blir bra.

Men jag börjar må bättre. Jag gör det. Jag har varit nere nu i 1½ månad i streck, hade en liten uppdalning där runt julen efter att ha varit nere i en riktig jävla dal där runt november och börjar av december. Jag vet inte om jag kan beskriva hur det känns att vara sådär långt nere, om man inte upplevt det själv. Jag VET att jag inte är ensam, men då allt är sådär jävla mörkt ... då känns det som om man är helt jävla solo i världen. Som om ingen slåss med en, och det är nog det som är så jävla jobbigt.

En ny bekännelse kommer komma här. Jag kan få enorma panikångestattacker. Jag kan inte kontrollera mig. Jag skriker, gråter, förstör saker och slår mig själv. Det värsta är att man känner hur den kommer krypandes. Man känner hur tomheten börjar ta över, och hur man långsamt börjar tappa kontrollen. Sen blir det dimmigt, man vet inte vad man gör. Det är så jävla läskigt. Jag är inte mig själv, jag är någon annan. Dem håller på olika länge, dem där attackerna. Jag vet inte hur man ska stoppa dem, men jag minns en gång då jag fick en attack. Kanske två år sedan.

Då ringde Ronja mig, mitt under attacken. Och jag svarade. Jag minns inte mycket av vårt samtal, jag tror inte ens jag sa något. Jag bara grät. Och hon bara fortsatte säga "det kommer bli bra, det kommer bli bra". Och det var något jävligt lugnande med att veta att jag inte var ensam, trots att hon bara var en snäll röst genom telefonen. Det hjälpte som fan.

Jag försöker arbeta mot attackerna, men det är svårt. Oftast går det inte. Men de har kommit allt mer sällan nu med åren, det är något positivt thank god.

Nu ska jag skriva klart brevet. Hoppas alla får en toppen dag!